När man inte tror att det kan komma mer.
Hejsan i snöyran. Ja vart ska man börja någonstans? Jag älskar snö och vinter och i princip allt vad det innebär men nu är till och med mitt vinterhjärta rågat. Vi började morgonen före kl sex imorse och med gemensamma krafter samt vår traktor fick vi dra loss Mickes bil för att han överhuvudtaget skulle kunna ta sig ifrån gården. Det hade snöat och drivit och tänk på dom stackars människor i plogsvängen dom lär väl fly vintern år framöver. En stor eloge till alla dom som är ute och sliter.
Vi har så höga snökanter på gården nu att man knappt ser över biltaket. Jag kan inte komma ihåg när det var såhär mycket snö senast.
Hästarna var nöjda att få komma in och en vanlig vinter brukar jag använda täcken när det är riktigt kallt ute men den här vintern är det banne mig rekord.
Ronja har handskottat och Micke har skottat med traktorn och tillslut lyckades vi sitta ner och äta middag. Vi åt min favoriträtt sen barnsben nämligen risgrynspudding. En del maträtter är mer än mat om ni förstår vad jag menar.
En hel del annat har också hänt men det orkar jag inte delge er nu. Ha en fin kväll nu hörrni. Vi hörs imorgon😊.