englesbygdsjäntasvardag.blogg.se

Ja herre min je, att det nu gått tio år sedan jag först letade mig ner efter denna krokiga,kurviga väg, då påväg att hjälpa en kompis med en överrakningsfest för hennes sambo på festplatsen Vättaberget ett stenkast från där vi nu bor. Helt ovetandes om att jag skulle träffa den mest omtänksamma,fina och godhjärtade kille här mitt ute i skogen. Hade någon dessutom sagt att om tio år väntar ni ert andra barn tillsammans hade jag nog skrattat gott. Men se som det blev. Sommaren 2008 förändrade det mesta och från att vara 21 nyss fyllda till att bli bonus mamma till Ronja som skulle fylla fyra var ett häftigt men stort steg. Att kliva över den här tröskeln i lilla huset nere i Dalan är något jag aldrig ångrat. Vi började tidigt med att smida framtidsplaner många av dom är idag verklighet medans andra fortfarande är en bit bort. En stor förändring är vårt lilla torp som varit en aning trångbott men tro mig många är vi som samsatts om sittplatserna och många är vännerna som kommit in genom dörren och som lämnat fotsteg i våra hjärtan. Många är skoterturerna om vintern och fisketurerna i båten på sommaren. Efter ca ett år här hade jag bestämt mig för att det här var ett bra ställe att bo på och jag började så ett litet frö om att ta hem min gamla islandshäst Glöd hit till gården. Något Micke var lite tveksam till men efter lite övertalning gjorde vi storstädning i vår gamla lagård och på en månad ungefär var det klart mitt första stall här hemma var klart för inflyttning. Glöd flyttade hem tillsammans med min nordsvensk Jervira för som bekant vet ni ju att hästar inte får vara ensamma. Åter fick Micke liksom svälja vad han innerst inne ville och för min skull och lite Ronjas med var det vips två hästar på gården. Micke hade strax innan vi träffats skaffat sig en hundvalp som hette Bruno. Så vi hade ju trots allt på ett sett mötts på halva vägen kan man säga. Men som ni vet om man bor på landet måste man ju ha katt också men då ni fick jag jobba hårt på övertalningen. För nån katt skulle vi inte ha... I februari 2009 flyttade det in två busiga yrväder vid namn Myzlie och Sotis. Två missar som för det mesta är gosiga och snälla men som lever farligt när dom klöser på dom nyinsatta dörrkarmarna. Ja många minnen har det blivit genom åren. Både glada men även ledsna. Ni minns Glöd som jag berättade om tidigare i inlägget, hon somnade in 34 år gammal och jag kommer aldrig glömma när jag och Ronja hittade henne livlös i hagen. Hon ligger nu begravd på en fin plats i vinterhagen där hon har full koll på vad som händer. Nått år passerade och rätt var det var ramlade jag över en annons på blocket där ett litet svart halvblodssto med tre vita strumpor och bläs fångade mitt intresse. En blick i hennes kloka ögon och jag hade bestämt mig, henne ska jag ha. Hon var den mest fantastiska häst man kan tänka sig. Med motor som en Ferrari mellan varven fick jag lära mig att behålla lugnet och använda hjälper lätta som fjädrar och varsamt övertyga henne om tillit åt båda håll är a och o. Vi är några år in på vår resa och samtidigt som huset renoveras pö om pö upptäcker vi att vår trotjänare till ladugård inte kommer hålla som stall i så många år och vi bestämmer oss för att bygga nytt. Micke har även en dröm om ett nytt garage så varför inte slå två flugor i en smäll? Även om jag rätt ofta får höra att min del visst är någon kvadrat större än hans😄. Nåväl i stallet tillbringar jag och Ronja tid i så gott som var dag så det är bra att det finns lite yta där. Hösten 2014 börjar en ny tid för oss då vi upptäcker att vi väntar barn. En glädje och lycka tänds samtidigt som vi inser att nu är det dags att bygga ut vårt lilla hus. Samtidigt som en liten Olle får se världens ljus en augusti morgon 2015 rullar den första betongbilen in på gården för att gjuta plattan till vårt nya hus. En lång period på ca tre år från då till nu tar sin början. Huset växer och så även Olle. Ronja börjar högstadiet och Micke byter jobb. Däremellan jobb,dagis,renovering och skola försöker vi hitta dom där guldkornen då vi umgås tillsammans, även med våra älskade vänner,åker skoter,spenderar tid i mitt Hammarstrand och mina älskade fjäll i Jämtland. Livet slog väl ut och trots prövningar motgångar och tester är jag enormt nöjd med det liv just jag fick! Att få va del av den här knasiga lite tokiga familjen gör mig hel. Nu väntar vi bara på familjemedlem nummer fem sen tror jag vi är kompletta. Ronja som dessutom har en alldeles egen kille att ta hand om vid namn Laylock tror jag också är rätt nöjd med livet. Snart väntar ett långt och härligt sommarlov. Olle blir tre och snart storebror och vad han tycker om det ska bli spännande att se. 

Här kommer några bilder som får sammanfatta våra år tillsammans.♡