englesbygdsjäntasvardag.blogg.se

Hej på er!

Det här inlägget kommer att handla om den gränslösa kärlek man känner inför sina djur. Oavsett art,ras,kön,bakgrund när dom kliver in i ens liv gör dom det för att stanna. Dom lämnar sina avtryck i våra hjärtan, ber inte om mer än att vi ska älska och vårda dom. Där ingår även det tunga besluten. Dom som vi människor måste fatta för våra djurs skull. När dom inte längre kan föra sin talan. Jag kommer aldrig att glömma min svarta ädla springare. Man kan säga att vi hade en hel del prövningar och många var gångerna då du tvivlade på mitt omdöme men ändå valde du att alltid lita på vad jag ville förmedla och tillsammans kändes det på något vis som om vi kunde flytta berg. Den dagen för ett år sedan då du drog den sista av andetag och för evigt stängde dina ögon krossade mig från insidan och ut. Jag övervägde att sluta med allt. Orkade nästan inte med min andra trotjänare och vän. Men kärleken till ridsporten och lyckan som fyller ens kropp när man känner en mjuk varm mule mot kinden fick mig att inse att jag inte kan sluta. Nu vet jag att du finns här med oss iaf men det blir aldrig detsamma. Din tomma box blir liksom inte ersatt. Ingen kan fylla tomrummet du lämnade.

Älskade Akira!❤