Från en svunnen tid...
Vad lämnar vi efter oss egentligen? Ikväll har jag besökt ett ställe där sjukdomen fick fäste i en man som definitivt inte hunnit leva färdigt. Där tanken att maskiner,plåt och vad vi skulle kalla skrot skulle förfaras för honom var det värsta tänkbara. Nej allt kan komma till användning någongång så vi tar hem det och låter det ligga i högar hemma istället. Som en modern samlare fast med ögon för annat. När denna människa hastigt gick bort stod allt kvar,drömmar och halvfärdiga projekt lämnades åt sitt öde och det var som om tiden plötsligt bara stannat. Denna man han hade byggt upp något och jobbat hårt i sitt liv. För honom hade varje bult en mening och till och med ett eluttag med texten trasig hade en hedersplats på en hylla. Jag lovar att det han åstadkommit under sitt liv är det inte många av våra ungdomar som kommer ens i närheten av. Våra barn och ungdomar lindas varv på varv med mjuk bomull och serveras med det mesta och får dom någonsin valkar i sina händer är det knappast för att dom jobbat för hårt. Både vi och dom behöver träffa den här utdöende generationen. Vi behöver få höra den plågsamma sanningen om hur dom levde för det lilla och var glad över att dom kunde stiga upp om måran. Jag tog naturligtvis mängder av bilder men vet inte om jag får lov att publicera dessa så jag låter er bilda er egen uppfattning om hur det kan tänkas sett ut, dessutom tror jag med säkerhet att ni alla känner till minst ett sånt här ställe. Där tidens lampa så flitigt skinit. Där den forna glansen mattats av och där livet plötsligt tagit slut.
Även jag behöver påminnas ibland....
Jag hoppas att du mitt allt som klättrat högst upp på spånhögen värdesätter saker i ditt liv och vågar ta chanserna som erbjuds dig. ♡
Nu ska vi sova klockan är redan mycket. På återseende🌸😊.